Pėr qka ka nevojė njeriu, atė duhet me ja dhanė

 

Ish kanė ni beg, ungjun me pari, tu hangėr bukė n’ni hije n’stom t’udhės. E kishin pasė i sofėr t’madhe, bukė e tana t’mirat. Bjen ni fukare asaj udhe. E u thot :

-U baftė mirė, burra!

-Mirė paē, hajde byjrum

-Jo nuk jam untė.

Nuk e lutin ma shum. E dajnė ni cop buk t’madhe e do jemek mi bukė e ja dhanė. Ai i untė ish kanė. Ju fal nerės edhe shkon n’udhė t’vet fukareja.

Masanej po vje n’kali t’shalės ni zotni i pasun. U thot:

-U baftė mirė!

-Mirė paē, byrum!

E ky begu jollah e n’kamė. E e lut:

-Urdhno, hajde ungju!

Ai nuk pranon:

-S’muj se kam hangėr!

Tri katėr herė e lut begu e ai s’ungjet. Nejse, shkoi udhės. Kur shkoi, paria qi kenė n’sofėr po i thotė:

-Qysh u ba qi at fukaren s’e lute hiē veē ni here, e kti ju ēove n’kamė edhe u muove me e ungjė me zor n’sofėr?

-He, more burra – thot – ai fukareja nuk a kanė lazėm pėr tjetėr gja veē pėr buk. Un ati i dhash buk. E ky nuk a kanė lazėm pėr buk, por a kanė lazėm pėr iqram, e i bana iqram. Kshtu shkon puna. 

Ma s’mirit asht, njerit, pėr shka asht lazėm, me ja dhanė.

 

 

mbrapa  -  tjetra